Jag vet inte vad ni andra ismetare har för erfarenheter, men själv har jag många gånger lagt märke till att gösen inte gillar så kallad isåska. Om det helt enkelt beror på ljudet eller snabba förändringar i lufttryck och temperatur, kan jag inte svara på, men helt klart är att göshuggen oftast uteblir så länge det dånar och smäller våldsamt i isen.

Senast i lördags fick jag återigen uppleva detta märkliga fenomen. På grund av den stränga kylan valde vi att skippa morgonfisket och utrustningen riggades först när temperaturen steg under förmiddagen. Den första timmen var det lugnt och stilla, solen sken och vi njöt i det härliga vintervädret. Jag fick en fin gös och kompisen Peter drog några gäddor. Sen satte skådespelet igång!

Under flera timmar tvingades vi lyssna på ett otyglat oväsen. Isåskan gick så det sjöng, small och dånade konstant – och med jämna mellanrum drog kilometerlånga sprickor över sjön så det gungade i isen. Under samma period var vipporna som fastfrusna, inte så mycket som ett livstecken…

Sent på eftermiddagen lugnade så naturens krafter ner sig och precis som jag hade hoppats vaknade också våra ljudkänsliga vänner under isen. Inom loppet av ett par timmar fick jag ytterligare tre gösar och Peter fick ytterligare några gäddor. Toppfisken vägde drygt fem kilo och krönte ännu en härlig vinterdag på isen. Märkligt, eller hur?

– Jörgen

Den ljudkänsliga storgösen som högg så snart den våldsamma isåskan hade tystnat.

Nogle gange SKAL man bare ud og have luft, og kollega Peter Lyngby og jeg fandt derfor os selv i gang med fluefiskeri i lidt bizarre omgivelser forleden dag. Jeg har taget mange billeder af fluefiskere i tropiske omgivelser – turkisblåt vand, short og solcreme. Vi havde ingen af delene, men sne og nyis i øjerne. Og ja, lettere kolde fingre. Derfor kan man godt have en fin tur alligevel: På to dages forholdsvis intensivt fiskeri havde vi to hug, landede en gedde på knap fem kilo, Peter faldt i vandet til få centimeter fra waderskanten og jeg fik blå mærker af at kæmpe mig over en mark ud til åen gennem is, der ikke kunne bære, men væk stræk nok til at gøre helvedes ondt på skinnebenene. Nå hvad fpen – det har lover plusgrader i weekenden, og nu er vi varmet op i modsætning til alle de andre, der bare var fornuftige og blev hjemme.

/Thomas Søbirk

Vi på redaktionen ber om ursäkt för det dåliga bloggandet. Efter att ha lämnat både de svenska och danska utgåvorna av Fiske-Feber samt Flugfiske-feber till tryck föll det sig så att det blev hållbara isar här i de södra delarna av landet. Vi återgår snart till normalt arbete. Tror jag :-)

/Micke

Nu när isarna börjar hålla även i de södra delarna av landet kommer det en hel del frågor på e-posten. Vilken vippa är bäst, hur agnar man en mörtstuga… Därför vill jag påminna om fjolårets sista nummer av Fiske-Feber som fortfarande finns ute i butik. Där visar vi detaljerat hur man gör den bästa ismete-vippan, vindskydd för behagliga dagar på isen och även tips för mörtstugan. Vi går även igenom abborrtaktik för premiärisen och naturligtvis mycket mer. Så har du inte Fiske-Feber 7/2011 – passa på att skaffa den i närmaste butik. Den finns bara kvar denna veckan!

Per Hyenstrand hörde av sig och skingrade ett frågetecken kring Gardinstångens rörelsemönster och avsikt. Per berättade att han framför allt använder Gardinstången som ett ”speed-bete” vid fiske på grynntoppar om försommaren och att det därför är viktigt att ge betet en ganska rak front så att det inte kantrar vid ett högt infiskningstempo. Men att betet även kan gå hem för att få fart på tröga vårgäddor.

Efter att ha trasslat med snittpluggar och andra svårjusterade beten känns det ganska trevligt att som omväxling att kapa till rundstavar och förse dem med en likartad tapering i bakkanten och sedan prova med olika viktningar och typer av fronter för att se vilket resultat man på ett enkelt sätt kan uppnå. Närmast på tur står en bit vars front skall formas enligt samma princip som en trimmad ”tratt-fluga”, mycket enklare blir det inte.

/Robin

För en vecka smet jag iväg på lite spinnfiske efter gädda. Sedan en tur veckan innan hade jag en idé om att jag nog behövde beten som var diskreta och lite livliga trots att de togs in i ett lågt tempo på grunt vatten. Jag hade packat allt i förväg och precis när jag skulle bege mig fick jag ett infall om att jag skulle plocka med mig två beten som jag fick syn på i hyllan. De ser ut som banan-formade ytbeten för salt ”walk the dog-fiske”, men det står på förpackningen att det är långsamsjunkande jerkbeten. Hur som så jag vet inte riktigt varför jag tog med mig dem, jag vet ingen som fiskat med dem, och färgerna var helt fel enligt min plan. Det ena gick i grönblåttgrått med en massa holografisk flash och det andra var fluorescerande gult.

Jag startade ut med ett diskret flerdelat swimbait som lugnt och stillsamt slingrade sig fram under ytan. Och sedan fortsatte på den linjen precis som planerat. Efter två händelselösa timmar var det dags att börja fiska sig tillbaka mot bilen och eftersom mina diskreta swimbaits inte hade levererat och de övriga fiskade för djupt så var det dags för de banan-formade beten med fel färg. Det illgula rensades på trekrokar som ersattes med en uppåtvänd enkelkrok. Jag provade att dra den i vattnet och de vaggade mer som en kustvobbler än ett typiskt gäddbete. Det vart påslag i första kastet, vilket antingen betydde att jag varit helt fel ute innan eller så hade jag bara lite seriöst flyt. Men det vart fler hugg på den illgula bananen. Jag provade diskret swimbait igen… nada. Jag provade den helt tokigt färgade bananen som gick i grönblåttgrått med en massa holografisk flash – det högg igen. På med ett annat diskret swimbait men det resulterade inte i något märkbart intresse. På med illgul banan, hugg igen… När jag avslutade fisket på grund av att det nästan var mörkt hade jag haft en massa påslag på de tokigt färgade bananerna som lite lojt och oregelbundet vaggade in under ytan. Jag hade inte haft ett enda påslag eller märkbart intresse för de lite större swimbaitsen trots att de fått rikligt med chanser.

Väl hemma började jag malla upp den banan-formade betesmodellen för att själv kunna göra lite större varianter, något var ju helt rätt med dem i det kalla vattnet. I processen kunde jag inte låta bli att sätta sågen i ett kvastskaft för att prova att göra en variant på Per Hyenstrands ”Gardinstången” som var med i Predator 1/2011. Per föreslog stora skruvöglor som skulle försänkas och så fick det bli även om det ser lite märkligt ut. Gardinstången fick en snedskuren och något urholkade front och centrumviktades med buköglan och ett par metallhagel. Efter plastning häromdagen, provdrogs betet i dotterns badvatten. I lite högre tempo verkar det ha vad som behövs, men det rör sig inte mycket i lägre tempo. Med tanke på gäddornas uppenbara intresse för mindre betesrörelser förra helgen skall denna variant av Gardinstång provfiskas ett par rundor innan jag beslutar om det skall få lite extra vikt eller kanske byggas om till ett tailbete. Kanske jag skulle måla det fluorescerande gult även om det verkligen bär mig emot.
/Robin

Jeg havde det på fornemmelsen – at der var foregået mystiske ting i det ene rum i huset, jeg normalt kan have for mig selv. Nu var der ikke ryddet så meget op, at jeg kunne sige det med sikkerhed, men jeg synes bestemt ikke jeg havde bundet med flashabou, skum og marabou for nylig..?

Først efter nogle dage fandt jeg svaret – der iøvrigt også var svaret på, hvordan min ældste datter og hendes veninde tidligere på ugen kunne lege flere timer i vores lille bitte kælder (hvor jeg altså har mit omtrent fire kvadratmeter store fiskerum). Jeg fandt tre fluer i kælderen, som jeg helt sikkert IKKE havde bundet! Da gik 9-årige Emma til bekendelse; jo de havde godt nok bundet lidt fluer, men de havde husket at lakere, og den ene hen Lakse-Supermand, og den anden hed Fjer-Frans og den tredje…

Jeg stoppede hende der, og prøvede at se alvorlig ud, da jeg formanede hende om, at hun ikke måtte rode i mine ting igen. Men inderst inde var jeg nok lidt glad over, at hun endelig viste lidt fiskeinteresse. Omend fluebinding måske er en lidt sjov ende at starte i. Nå ja, så bad jeg hende også om at dresse fluerne lidt lettere end anden gang. Og så vælge nogle billige Mustad kroge i stedet for mine special-importerede japanske tarpon kroge. Men i det mindste er der ingen tvivl om, at de tre kreationer vil kroge godt, hvis jeg en dag skulle friste en fisk med en af dem…

/Thomas

Under fjolåret blev jag rejält biten av multefiske och titt som tätt drömmer jag mig tillbaka och minns alla härliga fajter på grunt vatten. Jag försöker samtidigt att inte minnas alla de dagar när kuststräckorna var helt tomma på multe och likt en dement idiot kollade man ändå av ett antal platser – både två och tre gånger på en dag…

Under helgen körde jag förbi en plats som bjöd på ett flertal fina fiskar under fjolåret. Plötsligt slogs jag av tanken att kolla av området. Det fanns ju fisk inne i oktober… Lika plötsligt slogs jag av tanken hur galet det är att köra multespan i januari. Det vore ju som att kolla efter hållbar is i juli. Men kort därefter vände jag och åkte tillbaka, stärkt av tanken att ingen troligtvis har spanat efter multe under en stilla vinterdag. Vem vet – de kanske är på plats!?

Nu är denna sträcka rätt bökig att ta sig ner till, så det tog en stund att komma fram. Efter en halvtimmes promenad finner jag att området är totalt demolerat efter den senaste tidens stormar. Likväl smyger jag runt och spanar, precis som på sommaren. Naturligtvis såg jag inte en fena och troligtvis borde jag idiotförklaras. Men jag vill hellre kallas för, eh… hängiven.

Multedrömmarna lever dock vidare. Om ett handfull månader sitter jag där igen. På en sten och tittar ut över en vik och hoppas på en vinkande fena. Skandinaviens motsvarighet till bonefish är beroendeframkallande! *längtar*

/Micke

Vill ha, vill ha, vill ha! Nu!

När Fiske-Feber som första tidning publicerade en artikel och en dvd-film om pelagiskt vertikalfiske under sommaren 2010 stack jag ut hakan och påstod att metoden på sikt skulle revolutionera svenskt gösfiske. Än så länge har vi visserligen inget slutgiltigt facit, men så här långt pekar utvecklingen spikrakt åt just det hållet…

Intresset för gösfiske har fått ett rejält uppsving de senaste åren och allt fler sportfiskare har upptäckt det effektiva och underhållande vertikalfisket. Metoden har också förlängt säsongen, numera jiggas det gös med framgång så länge vi har öppet vatten. Tack vare det pelagiska vertikalfisket överlistas också fler storgösar än tidigare. Än så länge tas det kanske inte fler riktiga jättar i vikter kring magiska tio kilo, men det har förmodligen aldrig fångats så många gösar mellan 6-8 kilo, och inom några få år tror jag att vertikalfiskets framfart kommer att återspeglas även bland andelen verkliga giganter.

Jag vet att många med mig kan blicka tillbaka på sin bästa gössäsong någonsin. Tack vare det pelagiska vertikalfisket är fångster som ansågs osannolika för bara några år sedan numera en realitet. För egen del kan jag summera mer än ett dussin gösar över sex kilo under 2011, varav en handfull över sju. Jag hade också nöjet att guida kompisar till flera storgösar. Störst behållning gav dock ett antal framgångsrika experiment med stora jiggar, ett koncept du kan läsa om i Fiske-Feber framöver och som ska utforskas ännu mer under 2012.

Vad kan vi då vänta oss av årets gösfiske? Med största sannolikhet kommer utvecklingen att accelerera ytterligare när fler får kläm på det pelagiska vertikalfisket. Nya vatten kommer att utforskas och gamla göslokaler lär utmanas med den stundtals magiska metoden. Själv ska jag försöka höja mitt personbästa på vertikal och bland flera skickliga och hungriga gösfanatiker i kompiskretsen förväntar jag mig stordåd. Är det inte dags att någon överlistar en monstergös som överträffar det svenska rekordet?

– Jörgen

En av sommarens pampigaste storgösar satte huggtänderna i en stor jigg som presenterades pelagiskt över tjugo meters djup.

Det dagliga arbetet på en sportfisketidningsredaktion, (långt ord), kan nog inte jämföras med arbete på mer normala företag. Eftersom vi på redaktionen är utspridda i två länder, (ibland fler), uppstår det emellanåt halvjobbiga situationer när medarbetare liksom glömmer av att meddela att de är på ”jobb”.

Som exempel: Jag mailar över en text för godkännande – inget svar. Jag ringer och nås av mobilsvar. Senare på kvällen skickas ett skamset sms från något gädd- eller göshak om att ”det var läge”. Nåväl, det är ju en del av jobbet. Artiklar skrivs som bekant på fältet.

Min favorit är dock när mobilsamtalet besvaras och man hör hur det blåser och vattnet kluckar mot båten.

- Hej! Har du sett mitt mail? Är du hemma?

- Njaa, jag är bara ute och gör ett ärende. Jag är hemma snart.

Yeah, right.

Nåväl, jag ska inte kasta jerkbait i glashus. Under fjolåret råkade jag åka iväg på nilabborrefiske till Lake Nasser och glömde att informera merparten av kollegorna. Och på Lake Nasser fungerar varken mobil eller mail – alls. Man kan väl sammanfatta det hela lite lätt med att vissa kollegor undrade var i helvete jag höll hus…

Internkommunikationen har därefter förbättrats något. (Här borde jag kanske inte nämna att jag häromdagen fick ta över ”någons” arbete, eftersom ”det var läge” i Rügen).

”Välkommen till Mikael Johanssons mobilsvar…..”

Här i södern har det milda vädret inneburit att vi kunnat plocka kantareller ända fram till mellandagarna och undertecknad var inte sen att göra detsamma. Det kändes sjukt att gå med svampkorg (läs plastpåse) i skogarna strax innan julafton… När några kompisar mms:ade bilder på karpar som var fångade under samma tidsperiod tänkte jag att va fan, inget ismete – jag kan lika gärna prova att klämma en januarikarp. I min ungdom (läs två år sedan) hade jag ett projekt som gick ut på att fånga karp under årets alla månader. Det lyckades efter många kalla tältnätter och när en bonusfisk i form av en gräskarp kunde landas bland isflak i februari var triumfen ett faktum. (Skryt, jag vet). Men det kommande projektet lär nog bara innefatta korta kvällspass – jag är alldeles för bekväm på äldre dar. Men jag vet vad de små svinen gillar och har därför påbörjat en förmäskningskampanj med det alldeles för underskattade mumsimumset Piggfor. Ok, jag har spätt ut det med diverse godsaker, men som grund är Lantmännens finest en perfekt bas för att fånga karpsuggor. Så om vädret är fint framöver sitter jag snart bakom mitt rodpod och inväntar 2012 års första karp. Om det inte är fint åker jag nog bara och tittar om de har käkat av mäsket. Förr hade jag kört tio vinternätter i rad, utan att tveka. Ur led är tiden!

/Micke

For lige at slutte året med maner, susede jeg et par dage til storgedde-revirerne i Rügen med trailerbåd og fiskekammerat mellem jul og nytår. Det bedste, der kan siges om det var nok, at jeg endnu engang blev bekræftet i, at vor (min!) lille nye redaktionsbåd er en drøm af en fiskemaskine. Trods sin beskedne størrelse – det er en Quintrex 390, så gæt selv længden – så er den perfekt til to fiskere, endda fluefiskende fiskere, som jo har lidt større armbevægelser. Kombineret med en MinnKota med iPilot og det herlige spot lock-system, der sparer en for at fedte med det kolde ankertov, affiskede vi en større vig og fandt hurtigt gedderne. Vi havde fået lidt tips fra vor vært Wolf Kaiser, og det hjalp unægteligt. Men gedderne var små, faktisk så små, at de kun kunne gabe over Steens fluer, mens mine større modeller måtte nøjes med lidt forsigtige hug og nogle følgere. For lige at demonstrere, hvor talentløse vi var med vores fluestænger, tog Wolf selv på vandet nogle timer og plukkede en smuk 8-kilos fisk på en Westin Platypus wobler lige foran næsen på os (fisken på billedet).

Næste morgen måtte vi sande, at den vejrudsigt Steen havde taget inden afgang (der sagde 7-8 sekundmeter) var noget længere fra virkeligheden, end den jeg havde fundet (10-11 sekundmeter). For vi stod op til noget af et stormvejr, og lavede den klassiske skal-skal ikke manøvre med at stå på molen og kigge ud over vandet. Denne gang vandt fornuften, og vi kastede os i bilen for at komme hjem i tide og gøre klar til nytårsaften. Der heldigvis ikke blev en fuser i modsætning til denne slutspurt på årets geddefluefiskeri. Det bliver meget bedre i 2012. Jeg ved det!

/Thomas Søbirk

Efter fjolårets segdragna vinter som dominerades av snö och åter snö, samt tjocka isar, trodde jag inte att det nya årets första önskan skulle bli lite snö och gångbara isar. Men så är det. Speciellt nu när vinterstormarna avlöser varandra och gör livet surt – oavsett vilken fiskeform man vill ägna sig åt. Nä, jag längtar efter ögonblick som nedan. Spännande fajter med stora fiskar där utgången är oviss in i det sista…

 

Eller vänta… Varför inte en tredje läsarresa till Panama? Värme och stora fiskar! Vilka är på?

/Micke

Strax efter lunch i onsdags blir jag uppringd av Roger Andersson från Åkersberga. Med hög puls och bubblande fiskeglädje frågar han försynt om jag kan hjälpa honom, han befinner sig nämligen i Löddeå, och i båten ligger en stor gädda på minst 120 cm… Han behöver hjälp med vägning och fotografering. Han saknar även en karpsäck för förvaring av fisken, men det har han löst genom att fylla utrymmet mellan två tofter med vatten. Min eftermiddagsfika med David Lundqvist blir hastigt och lustigt inställd och istället far vi i hög fart tillsammans ut till Löddeköpinge.

Gäddan vägs till respektabla 13,8 kilo med en längd av 122 cm. En imponerande krokodil som troligtvis har potential att väga över magiska 15 kilo framåt vårkanten… Gäddfisket i Löddeå/Kävlingeån har under flera år varit i en svacka, de stora monstergäddorna har mer eller mindre försvunnit. Förra säsongen var dock ett glädjande undantag, tre fiskar över 15 kilo fångades på de övre sträckorna. Men den nedre sträckan, Löddeå, har alltid producerat större gäddor genom åren. Det finns kanske hopp om kommande storfångster? På vägen hem pratar jag och David om svunna Löddetider som gett oss båda beundransvärda minnen och storfångster. Och ser jag inte en liten gnista tändas i hans ena ögonvrå när vi glider in på spinnfiskets outforskade möjligheter i den smått legendariska slättån…

/Fredrik

Roger Andersson med sitt nya pb på 13,8 kilo och 122 cm, fångad på en stor dubbelbladig spinnare.

Igår hade jag och kompisen Ola Nilsson nöjet att dela båt med Per Hyenstrand från Stockholm, trogen skribent i Fiske-Feber och en av landets skickligaste gäddspinnfiskare. Pers fru har sina rötter i Skåne och ett par gånger om året styr familjen Hyenstrand söderut för att besöka sina släktingar. I somras hade jag nöjet att guida Per till ett nytt personbästa på gös och nu ville 08:an gärna bryta av julfirandet med lite gäddfiske i det milda vintervädret.

Ola och jag bestämde att vi skulle prova ett nytt vatten. För några dagar sedan gav ett trollingpass i sjöns djupare delar bara ett knippe mindre fiskar – nu var tanken att vi skulle testa spinnfiske på grunt vatten. Eftersom Per är något av en specialist på fiske i grunda marer och vikar var det ett ypperligt tillfälle att utforska sjöns potential.

Redan innan avfärd varnade jag Ola för att vi med all säkerhet skulle bli totalt utklassade – en misstanke som besannades till fullo. Totalt fick vi ett 20-tal gäddor och Per svarade ensam för fler fiskar än Ola och jag lyckades överlista tillsammans. Han tog dessutom fyra av dagens fem största gäddor: en vägde cirka fem kilo, två hade uppskattade vikter mellan 6-7 kilo och toppfisken vägde 8,08 kilo. En snygg svit!

Själv hade jag inte ett rätt på hela dagen. Jag har inte spinnfiskat gädda på många år och är definitivt inte van att fiska inne bland växtligheten på djup som räknas i några få decimeter. Denna extrema form av spinnfiske kräver inte bara rätt teknik, du behöver också beten som är anpassade för det ringa djupet, exempelvis swimbaits och tailbeten. Tack Per för en nyttig och lärorik lektion!

– Jörgen

Per Hyenstrand med dagens toppfisk, en välsvarvad madam på 104 cm och 8,08 kilo.

En kall nordvästvind sveper över vattnet och små, hårda snöflingor blästrar våra ansikten. Det är riktigt innesittarväder, men Ola och jag har bestämt oss för att utmana ”reservgösarna” (gäddorna) i en mindre sjö som erbjuder lite lä i den hårda vinden.

Vi trollar långsamt kring ett djupområde och Ola får snart en liten gädda. Strax därefter missar vi två försiktiga hugg, men sedan blir det stendött, vilket egentligen passar oss utmärkt. Det låter kanske konstigt, men erfarenheterna har visat att det ofta är läge på stor fisk när smågäddorna håller sig lugna.

Under eftermiddagen slutar det snöa och trots uteblivna hugg är vi fortfarande hoppfulla. Precis när vi glider in över ett hett område kastar jag spontant ur mig:
– Nu borde det f…n hugga!
Sekunden senare bugar ett spö. Ola och jag tittar förvånat på varandra. Gäddan har klippt Westinaren bakom ytterparavanen och stångar tungt innan jag kan pressa in den till båten. Snart ligger en praktfull fisk på avkrokningsmattan. Måttbandet visar 110 cm och vågen bekräftar våra misstankar: 10,5 kilo!

Det känns fortfarande hett, men långsamt vaggas vi in i den sedvanliga trollingkoman. En och en halv timme senare, cirka 200 meter från platsen som producerade förra fisken, hugger det så igen. Än en gång på en Westins Jätte, men nu bakom en innerparavan. Efter ännu en tung fajt kan jag håva en stor fisk till Ola. Gäddan mäter 110 cm och vikten noteras till 10,4 kilo. Vilken fullträff, varsin kanonfisk, bättre och mer rättvist än så blir det knappast!

Väl hemma skickar jag ett par bilder till en kompis. Fem minuter senare ringer telefonen:
– Har du sett att det är samma gädda?
– Nej, jag har inte jämfört, svarar jag förvånat och plockar upp bilderna på datorn.
Fisken har ett vitt märke vid mungipan, en kluven bröstfena och flera fläckar på gällocket och kroppen som är identiska. Visst är det samma fisk…

Det är alltid kul med återfångster, även om det inte hör till vanligheterna att samma fisk hugger två gånger inom loppet av 90 minuter. Samtidigt är det en påminnelse om att våra vatten sällan hyser så många stora fiskar som vi tror. Var rädd om våra rovfiskar!

– Jörgen

Undertecknad med storgäddan som var förtjust i Westins Jätte.

Blott en och en halv timme senare gladde samma fisk Ola Nilsson.

Om du vill hålla dig uppdaterad på nyhetsfronten kan du nu prenumerera på våra RSS-flöden. Teknologin bakom uppdaterar ditt flöde om du vill hålla dig ajour via RSS-läsare som Google Reader, eller om du vill lägga till oss på din blogg eller hemsida. Då får du automatiskt våra senaste nyheter direkt! Du ser ett exempel hur det fungerar här till höger.

Om du vill prenumerera på nyheter från svenska Fiske-Feber gäller följande länk:
http://www.fiske-feber.se/rss.php

Flugfiske-feber använder http://flugfiskefeber.se/?feed=rss2 och denna redaktionsblogg läses via http://fiske-feber.se/blogg/feed/

Mycket nöje!

/Micke

Under läsarresorna i Panama blev det snabbt tydligt att den samlade arsenalen av fiskeutrustning hade ett samlat värde likt ett mindre lands BNP. Enbart spön och rullar som varje dag lastades på transportbilen kunde nå upp i summor uppåt 200000 friska riksdaler. Och då tillkommer alla beten, med mera, med mera. Vad är det man säger? Flest prylar när man dör vinner?

/Micke

De flesta normala sportfiskare har nog gett upp gösfisket för säsongen, men jag var sugen på ytterligare något vertikalpass innan prylarna stuvades undan. Jag pratade med min kompis Håkan Fransson, vertikalexperten från Rimforsa i Östergötland, och han var inte sen att anta utmaningen. Vi bestämde oss för att göra ett sista försök att överlista en pelagisk storgös innan vintern slog till på allvar.

På morgonen vaknar vi till ett kargt vinterlandskap. Snö och kyla står inte högst upp på en gösfiskares önskelista, men trots att temperaturen inte kryper över nollan på hela dagen får vi fem gösar och en gädda. Gösarna väger visserligen bara mellan 1-3 kilo, men inger ändå vissa förhoppningar inför morgondagen.

Under natten växer snötäcket med ytterligare några centimeter och vi tvingas återigen börja dagen med snöskottning. Väl ute på vattnet får vi ett par mindre gösar, men de stora är tröga. Enstaka fiskar inspekterar lojt våra jiggar utan att hugga, medan andra viker av och försvinner ner i djupet. Vi slits mellan hopp och förtvivlan, letar och kämpar, svär och suckar…

Vid middagstid släpper Håkan utan större förhoppningar på ett fint eko. Plötsligt stiger fisken mot jiggen – och hugger stenhårt! Ögonblicket senare vrålar Håkan rakt ut när en stor gös vältrar sig vid båten. Fisken dyker, men tvingas upp igen och kan håvas. Vi lyckades!

Digitalvågens siffror rullar på displayen. Vi jublar och skrattar. Håkan poserar med den välkonditionerade fisken och för ett ögonblick står tiden stilla. Det vackra vinterlandskapet reflekteras i sjöns blanka vattenspegel. Det är tyst och lugnt. Håkan bjuder på ett leende. För honom är det årets bästa julklapp, en tidig nyårsraket. Ja, för en inbiten gösfantast är det ren magi…

– Jörgen

Håkan med den praktfulla decembergösen på 7,21 kilo.

Rena galenskapen eller bara ovanligt mycket fiskesug?

Det var verkligen ingen höjdare att komma hem från Panama. Inte nog med att man redan saknar både värmen och det heta fisket – det svenska decembervädret bjöd på en rejäl örfil så fort vi gick ut från flygplatsen… Men det är bara att acceptera skitvädret och tänka tillbaka på alla upplevelser i Panama. Och med tanke på det får jag väl berätta om några dråpligheter som jag lyckades med under resan. Speciellt nu när historierna sprids likt vinden av vissa deltagare…

En dag tog jag på mig badbyxorna och promenerade till den lokala playan som denna dag var full av helgfirande barnfamiljer. Ganska omgående rullar en jättevåg in och jag springer ut och dyker (ganska graciöst) genom vågen. På andra sidan noterar jag omgående att badbyxorna försvunnit. Paniken som uppstår är av bibliska proportioner eftersom jag: 1. Är ensam och 2. Inte har något att skyla mig med…. Under många långa minuter letar jag frenetiskt efter badbyxorna i vågorna och när de slutligen dyker upp en bra bit bort, ja då simmar jag distansen på en tid som borde direktkvalificerat mig till OS. Om de inte återfunnits hade jag varit tvungen att göra en Walk of Shame utan dess like…

Sista dagen har vi problem att landsätta oss med transportbåten på grund av likadana jättevågor. Vi rider på en lång våg och hamnar långt upp på stranden. Snabbt som ögat lastar vi ur alla prylar och gör oss redo att putta ut båten när nästa megavåg rullar in. Det går alldeles utmärkt, men eftersom jag bär på en kameraväska vägandes 22 kilo klarar jag inte att hålla balansen och sveps med i vattenmassorna. Ytterligare panik av bibliska proportioner uppstår… Efter ett rådigt ingripande av vår muskelstarka guide (som för övrigt haft ihjäl en ko med ett knytnävsslag, men det är en annan historia) kommer jag på benen och kan konstatera att alla kameraprylar klarat sig – mirakulöst. Tack LowePro för det! Både jag och kläderna är dock fulla med sand så jag går ut i vattnet för att skölja av mig. Naturligtvis kommer ytterligare en våg och skickar iväg mig på en hisnande bodysurf. Självklart har några av medresenärerna sina kameror redo… Jag bjuder dock på showen ;)

/Micke

Undertecknad + vågor = Ingen bra kombination.
Foto: Eddie Åwall